KORREKTUR. Visst är det ett ord som låter tråkigt? Men ett ack så viktigt ord för en journalist eller författare. Under de många åren som frilansjournalist i hobbyvärlden har jag lärt mig att korrläsa artiklar noga. Bäst är att låta en artikel "ligga" i några veckor, sedan ta upp den igen och korrläsa. Man brukar bli förvånad över hur många fel av olika slag som man hittar.

Att skriva en bok är mångt mycket värre av det enkla skälet att textmassan är så pass mycket mer omfattande. Själva innehållet är också mer komplext i form av intriger, personskildringar och en historia med bakgrundsdetaljer som helt enkelt måste stämma och vara logisk.

När jag skriver hobbyartiklar till tidningar brukar jag korrläsa mina texter själv. Min första bok - Den tredje delningen - korrläste jag mestadels själv, av olika skäl. Den andra boken som förhoppningsvis ges ut inom kort kommer däremot att vara korrläst av en mindre grupp personer som letar efter både svenska-fel, logiska fel och upplevda fel. 

Svenska-fel inbegriper enkla - men ibland svåra att hitta - saker som stavfel, syftningsfel och meningsbyggnadsfel. Vissa fel kan man låta slinka igenom. Till exempel väljer jag ibland att börja meningar med "och". Helt medvetet. Så vill jag ha det. Då blir det så. Konstnärlig frihet, and all that.

Man kan luras att tro att moderna skrivprogram hittar stavfel. Visst gör de det men inte allt. Om Du har läst min första bok har du kanske hittat "rysarna". Nu i efterhand ett känt fel som slank igenom gud vet hur många korrläsningar...

Logiska fel är till exempel fel på tidslinjer - en karaktär i boken skulle till exempel inte hinna med på den tid jag anger. En person kan heller inte befinna sig på två olika platser samtidigt (ytterligare ett fel i den första boken - har Du hittat det?). 

Upplevda fel är subjektivt, "i läsarens öga". En bok är ett konstverk och som sådant kan boken tolkas olika av olika läsare. Vad ska ges mer utrymme? Vad är tråkigt? Här ges man som författare en egen bedömningsmarginal. Trots allt är det författaren som bestämmer och en korrläsares uppfattning behöver inte gå i linje med majoriteten av läsarna eller med det jag som författare vill förmedla. 

En av de svåraste delarna av korrläsning och editering är att göra boken lättläst och "snygg". Visst kan det verka seriöst att skriva långa meningar med komplicerad meningsuppbyggnad men i ärlighetens namn vill de flesta läsare ha en lättläst bok utan risk att förstå fel eller behöva läsa om en mening flera gånger för att förstå vad som menas. 

På samma sätt vill man som författare inte skriva en bok som verkar tafflig. En fälla som är oerhört lätt att falla i är att upprepa samma ord ofta, i flera meningar tätt efter varandra. En klassiker från grundskolans svenska-lektioner är att skriva en uppsats där ordet "sedan" upprepas i mening efter mening - "Sedan så gjorde han det. Sedan gick de dit". Du känner säkert igen vad jag menar. Samtidigt kan det finnas en anledning att upprepa ungefär samma mening efter varandra, för att ge en effekt av något slag. Det där är en svår avvägning. Med konstnärlig frihet kan man i och för sig motivera mycket...

Slarvig text och talspråk ska naturligtvis undvikas. Talspråk får knappt ens finnas i de taltexter som karaktärer i boken s.a.s. säger. Här har jag i mina böcker valt att skilja på detta på ett rätt så markerat sätt - "de/dem" i löptexten men "dom" i taltexterna. 

En sak som jag själv försöker ta bort urtexten är slarvig text i form av återupprepade "älsklingsord". Ju, så, lite, nästan... Det finns många exempel på ord som kan sänka en text om de använda för mycket. Ett enkelt sätt att lösa det är att göra en textsök på ett av dessa ord i taget och justera om upprepningarna är för många.

Svåra ord slutligen - ska de användas? Ja, i sitt rätta kontext, tycker jag. Jag har fått återkoppling på den första boken att det märks att jag skriver om sådant jag kan. Detta märks bland annat på de ord jag använder. Men här får man som författare akta sig och inte använda ovanliga och okända ord alltför mycket. Jag fick till exempel kommentar på ordet "taxa in" från den första boken. För någon som är extremt van vid flygtermer som jag själv är "taxa in" ett självklart begrepp. Ett flygplan taxar in från landningsbanan till dit det ska ställas upp - eller "parkeras" i normal-svenska. Detta är dock en avvägning. Att läsa en bok tycker jag ska vara en läroresa. Att läsa en bok där man inte lär sig något överhuvudtaget är bortkastad tid, enligt min mening. Därför gör det inget att lägga in "svåra ord" då och då - men kanske inte alltför ofta.

Jag fick frågan om hur länge man ska korrläsa sin bok? Hur länge ska man finputsa på den? Svaret på den frågan är egentligen individuellt, utifrån vilket mål man har med boken. I fallet med min första bok  - Den tredje delningen - hade jag helt enkelt satt upp en deadline: boken skulle ut sommaren 2021. Den kom också ut i augusti 2021 efter många omgångar av korrläsning och felrättning. Det hade utan tvivel gått att göra fler korrläsningar och därmed hitta fler fel men nånstans måste man dra gränsen. I nuläget känner jag till ungefär ett tiotal fel i den tryckta boken om man bortser från alltför djuplodande svenskafel. Till nästa upplaga ska dessa så klart rättas. 

Slutligen är det bästa tipset att alltid involvera en extern korrläsare. Som författare kommer du att vara blind för din egen text och inte se felen. Flera korrläsare är också att rekommendera, helst med olika inriktning och kanske också ur olika målgrupper. En professionell förlagsredaktör i all ära men boken behöver även korrläsas av någon som behärskar bokens kontext och helst kan den bättre än dig själv för att undvika faktafel.

Korrläsning och felrättning är en viktig del av att skriva en bok. En dåligt korrläst bok kan sänka läsupplevelsen dramatiskt. Därför är det viktigt att lägga tid på detta moment och inte stressa alltför mycket. Men någonstans måste man så klart dra gränsen, i alla fall om man vill ge ut sin bok i någorlunda rimlig tid. Att sätta gränsen noll fel är att göra sig själv en björntjänst. Du kommer garanterat att hitta minst ett fel eller ändring varje gång du korrläser boken. Däremot kan man sätta gränsen att det ska finnas noll stavfel och dylika fel i boken. Vilket är en nog så tuff gräns i sig själv. Det är nämligen väldigt lätt att skriva fel och väldigt svårt att hitta alla fel i efterhand, av den enkla anledningen att din hjärna kommer att "översätta" felet till rätt. Och då ser du det inte!