Berättelse och karaktär

På en bokklubbs-träff fick jag frågan om hur mycket jag jobbar med karaktärerna i mina böcker. Om jag till exempel gör "karaktärs-kort" och beskriver de olika karaktärernas egenskaper. 

Svaret på frågan är nej. Jag har lagt relativt lite tid på karaktärerna i de tre böckerna som utgör trilogin Den tredje delningen. Det finns inte ens några nedskrivna karaktärsdrag, utöver det som beskrivs i böckerna. Faktum är att jag håller sådant i huvudet. Jag vet att Alva är mörkhårig, på gränsen till svarthårig. Att hon har smilgropar och är längre än de allra flesta kvinnor. Är hon envis? Ja på sitt sätt, men inte överdrivet. I böckerna drivs hon av sin kärlek och saknad. Ibland även av sitt hat. För som person är hon en "killer", bokstavligt talat. Och en "super-woman". Medvetet så. Det var ett val jag gjorde redan när jag uppfann henne, någon gång 2016.

Det är på samma sätt med de andra karaktärerna, där Orvar både i böckerna och i mitt författarvärv är den äldsta (uppfunnen 1996). Han var ända sedan starten tänkt att vara en anti-hjälte, som väljer "fel väg" i historian. Tanken var redan då att han skulle så att säga välja fel och därmed utmana den vanliga Hollywood-bilden, som i princip alltid används när man i fiktionen beskriver andra världskriget. Detta är så klart mest utpräglat i den första boken, där han med sina vägval definitivt inte är majoritetens självklara hjälte.

I böckerna får alltså själva karaktären av huvudpersonerna relativt lite plats. Varför? Jo av den enkla anledningen att det är berättelserna som är huvudpunkten i denna trilogi. De olika berättelserna berättar vår historia och samtid ur andra perspektiv än de vanliga, de som vi oftast blir matade med. Detta är huvudsaken med denna trilogi.

Därför är det viktigt att berätta om det paradoxala i att det till dels var ett flygförband från Nazityskland som räddade Finland som fri stat under andra världskriget (Avdelning Kuhlmey). Det är viktigt att berätta att även Sovjet har utfört folkmord (Holodomor), även om det inte var lika industrialiserat som den nazityska förintelsen men till sin omfattning var av ungefär samma storlek. Det är likafullt viktigt att berätta om omfattningen av den nazityska slavarbetskraften och för all del baksidan med de allierades bombräder mot nazityska områden.

Eftersom berättelserna är viktiga finns det inte plats att även teckna karaktärernas inre känsloliv i alltför stor detalj. Dessutom är det här spänningsromaner med stor del av action. Om du till exempel jämför med James Bond-filmer är det ju inte speciellt ofta vi får se in i hans inre känsloliv eller hur förhållandet till hans mor ser ut.

Kontentan av detta är att man som författare gör sina val. I mina framtida böcker kommer jag kanske att skriva mer ingående och bitvis inåtvända beskrivningar av knepiga karaktärer som har personliga problem som helt tar över berättelsen i sig. Kanske låter jag två karaktärer sätta sig på en strand på Gotland och spela schack i si så där tjugo kapitel. Just for the freakin' fun of it, typ. 

(Bilden är på "Åsa-Nisse", skådespelaren John Elfström. I Åsa-Nisse -filmerna är karaktärerna väldigt väl utpräglade, på gränsen till överdrivna och för all del även stereotypa, på ett sätt som gjorde att publiken kände igen sig och roades. Bild från Wikimedia commons)